Jag läste nyligen klart min första feministiska bok. Caitlin Moran’s How to be a woman. Den var rolig, underhållande och hade en del saker som fick mig att tänka efter och reflektera. Sånt gillar jag. Vi vill ofta tro att vi har rätt och vet vad vi tycker men jag har ärligt talat ingen jävla aning. Jag vet vad jag tror att jag tycker, med den kunskap jag har idag, men det är så öppet för vad du vet och kan lära mig, eller vad jag hör på radion eller någon godbit någon annanstans ifrån. Det finns så mycket som jag aldrig har tänkt på, så det vore naivt att tro att min idé om något är rätt.

Som ett resultat av att inte veta vad fan jag tycker så har jag alltid haft svårt att argumentera eller föra min sak – om ditt argument är bättre måste jag ju få ändra mig. Därför har jag alltid haft problem med argumentation i skolan där man bestämt måste hålla fast i en åsikt och argumentera det till skeppet går under och någon ”vann”. Vad är det för sorts attityd? Jag vill inte vinna! Jag vill ha en diskussion där vi lyssnar på varandra, kan sätta oss in i varandras åsikter och förstå varandras argument. Sen om jag övertalar någon om min idé eller tvärt om, spelar mindre roll eftersom vi förhoppningsvis lärde oss något annnat sätt att se saker.

Sen är det klart att det finns tillfällen som man vill få över någon på sin sida.  Men då tror jag ärligt man vinner på att föra en öppen diskussion. Du kommer inte någonstans av att kasta skit på någons tankar – det enda som blir kvar är någon som är arg, ledsen och upprörd. Och, i min erfarenhet, som förmodligen bara låter dig ”vinna” för att du ska hålla käften någon gång. Nej, jag vill ju att någon ska blivit genuint övertalad av mina argument. Att de var så ärliga och genomtänkta att vi kom överens om att det är så vi båda står just nu. Eller ännu hellre, att vi hittade en ny väg som tog tillvara på alla våra guldbitar och är fan så mycket bättre än vi  kunde ha kommit på på egen hand.

Skolan borde lära oss att argumentera med fakta och med övertygelse, men också med ödmjukhet och öppenhet för andras argument. Gärna så att man hittar en medelväg. Och anser vi att man behöver föra argumenten in i det sista för att utmana barn och unga verkligen kunna argumentera för något helt random, så borde det följas av en diskussion där man kan höra vad alla egentligen tyckte, eller vad som var svårt och hur dom kände att det var att stå för något så stenhårt. Men helst, nyfikenhet och respekt för andras tankar.

Och som en extra bonus: hur ska jag kunna övertala någon att deras idiotiska åsikt är fel om jag inte vet varför som tycker så? Inte kan jag få någon att sluta vara homofobisk eller rasistisk genom att bara säga att de har fel?! Då hade ju någon gjort det för länge sen. Problemet är ju förstås att de kanske inte är öppna för vad jag har att säga. Men utmaningar är vad livet består av.

Var du faktiskt intresserad av mina tankar om boken, som det här inlägget började med, så kommer det upp snart också. Sidospåret var helt enkelt för distraherande.

Kram

 

Advertisements