Search

SustainableBelieving

Month

February 2017

Ohälsa och föväntingar på ohälsa

Som jag nämnt kort tidigare handlar hållbarhet också om sin egen hållbarhet.  Det är något jag inte är så bra på. Mental ohälsa är något som står i vägen där. Jag tycker mental ohälsa är ett bra ord för det – för precis som med fysisk ohälsa är det något man fastnat och besväras av, men som man inte alltid gör något åt. Det kan variera, komma och gå och påverkas av sig själv som väl yttre faktorer.

Jag varierar, ibland känner jag mig bra men ohälsan ligger där och väntar. Och jag har så svårt att göra någonting åt den. För mig finns det två problem som gör att min mentala ohälsa känns värre. Dels, att jag känner en förväntan av att behöva vara duktig, produktiv och ofelbar. Och dels, att de inte känns accepterat att känna sig lite dålig. Det känns som om man ska vara glad, effektiv och duktig, eller verkligen må dåligt. Gärna både och, där man är så mycket overachiever att man går in i väggen eller gör allt som förväntas men mår skit.

För mig känns det som det inte är accepterat att må lite dåligt, eller att ta hand om sig själv. Som om att man inte kan ta det lugnt, för då är man dels inte tillräckligt produktiv och del för fri för att kunna känna av mental ohälsa. Och det är sjukt problematiskt, och på inget sätt hållbart.

Advertisements

Bästa medicinen

Den bästa medicinen mot allt kan ibland vara så enkelt som att träffa eller höra ifrån en särskild person. En som alltid får allt att kännas bra. Jag har en sådan.

Hon alltid får veckan att kännas bättre med en kram och lite häng. Det kommer fåniga bilder under dagen som ger stora leenden och små skratt. Och som får det att värmas från insidan och ut.

Jag tror att vi alla behöver en sådan person. Även om man kanske inte alltid ses, eller alltid har tid eller inte ens alltid kommer överens så tror jag det är helt ovärderligt att alltid ha någon där som får en att bara må bra. Som bara finns där.

Jag är så glad att jag har hittat den personen i mitt liv som gör allt så bra, och jag önskar verkligen en frida på alla.

Vykort från Nikki som äntligen fått tag i wifi

Hallå!
Nyligen lämnat den vackra thailändska ön Koh Tao.
På Tao spenderade vi någon vecka och tog bland annat våra dykcertifikat för 18 m. Vår australiensiska dykinstruktör Shawn var väldigt duktig, men hade tydligen inte ens arbetstillstånd i Thailand. Vi såg allt ifrån en sköldpadda till muränor och blåprickiga stingrockor.                                Därefter hoppade vi ombord på exkursionsfartyget PansaQueen och seglar runt Similanöarna på Andamansjön för tre dagar av snorkling. Det sköna var att vi endast var ca 10 stycken turister som bodde på båten. Och slapp därmed hela tiden åka runt i trånga små turistbåtar för endagsvistelser på öarna. Vattnet var klarare än kristall och man måste kisa hela tiden då solen reflekterades så starkt. Helt utan problem kunde man se fiskstimmen tiotals meter under ytan. Vi såg tre sköldpaddor, muränor och miljoner färgglada fiskar. Det jag dock blev väldigt upprörd över var mängden turister på öarnas kommersiella stränder. Det var fullständigt kaos samt hundratals människor som trängdes, skrek, fotade, skräpade ner och betedde sig allmänt odrägligt. Ett trettiotal båtar från olika turistbyråer dumpade lassvis med turister på dessa exotiska och sköra öar.


År 1982 gjordes 9 av Similanöarna till en nationalpark, år 1998 lades även de två sista öarna Ko Bon och Tachai till. Dessa elva öar är kända för sina pudervita sandstränder, kristallklara vatten och de fantastiska korallrev som omringar öarna med sitt artrika marinliv. Öarna 1-3 är avstängda för turism på grund av att havssköldpaddorna lägger sina ägg på dessa stränder, samt för att korallförvaringsprogram utförs här. Jag blev väldigt glad  att det i alla fall fanns lite hållbart tänk i denna turistsoppa jag bevittnade. Det är olagligt att fiska runt Similan och Surin öarna, men tydligen syns fiskebåtar åka runt ändå. Samt om man dyker kan man se olagliga fiskenät som är uppsatta.                                                   Under regnsäsongen, 16 maj- 31 oktober, stänger nationalparken helt och hållet. Från oktober 2016 stängde ö nr. 11, Ko Tachai helt och hållet för att den ska kunna återhämta sig från den tunga turismen som förstört platsen.


Efter tre lärorika dagar sitter jag nu på ett hotellrum i Phuket. Denna snorkeltur har gjort att jag känner mig ännu mer motiverad till att satsa på biologyrket, kanske till och med marinbiologi. Om ändå alla dessa turister hade brytt sig på riktigt om dessa vackra och unika öar, och inte bara om likes på sociala medier…

Blog at WordPress.com.

Up ↑

%d bloggers like this: