Som jag nämnt kort tidigare handlar hållbarhet också om sin egen hållbarhet.  Det är något jag inte är så bra på. Mental ohälsa är något som står i vägen där. Jag tycker mental ohälsa är ett bra ord för det – för precis som med fysisk ohälsa är det något man fastnat och besväras av, men som man inte alltid gör något åt. Det kan variera, komma och gå och påverkas av sig själv som väl yttre faktorer.

Jag varierar, ibland känner jag mig bra men ohälsan ligger där och väntar. Och jag har så svårt att göra någonting åt den. För mig finns det två problem som gör att min mentala ohälsa känns värre. Dels, att jag känner en förväntan av att behöva vara duktig, produktiv och ofelbar. Och dels, att de inte känns accepterat att känna sig lite dålig. Det känns som om man ska vara glad, effektiv och duktig, eller verkligen må dåligt. Gärna både och, där man är så mycket overachiever att man går in i väggen eller gör allt som förväntas men mår skit.

För mig känns det som det inte är accepterat att må lite dåligt, eller att ta hand om sig själv. Som om att man inte kan ta det lugnt, för då är man dels inte tillräckligt produktiv och del för fri för att kunna känna av mental ohälsa. Och det är sjukt problematiskt, och på inget sätt hållbart.

Advertisements