För några veckor sen var jag på sista uppföljningstillfället för en klinisk studie jag varit med i under ett år. Det är faktiskt en av de roligaste och samhällsnyttiga saker jag har gjort den senaste tiden – vilket är både fantastiskt och väldigt udda. Studien var för ett kikhostevaccin för spädbarn, vilket i sig är något fantastiskt.

För den som inte vet är kikhosta en slemhosta som generellt drabbar små barn. De får hostattacker och kan få svårt att anda. Saknas fullt skydd mot kikhosta, vilket det gör innan barnet blir ett år, kan kikhosta bli livshotande eftersom hostattackerna kan leda till andningsuppehåll och syrebrist. Speciellt för barn under tre månader kan kikhosta vara extremt farligt. Idag är det inte många barn som dör av kikhosta – tolv under de senaste 20 åren. Men det innebär dock sjukvård för flertalet barn. Studien jag har deltagit i har handlat om att ta fram ett nytt vaccin som kan ges till mycket små barn. Idag vaccineras man vid 3, 5 och 12 månaders ålder, men man skulle vilja ge det även tidigare för att öka skyddet. (1177 eller folkhälsomyndigheten om du vill veta mer)

Om allt går vägen finns ett nytt vaccin om några år – man måste först testa med starkare dos och sedan på allt yngre barn. Det som gör att man ska kunna ge vaccinet till yngre barn än tidigare är att det har getts via nässpray. Det är anledningen till att det varit en väldigt intressant och ibland obehaglig studie. För näsprover är inte det roligaste man kan göra.

Första tillfället jag var inne fick jag nässpray och fick vara i karantän i nästan en dag. Inga problem med det. Sedan har det varit nästan 10 uppföljningar på det – och det har varit det spännande (eller skräckinjagande beroende på person). Utöver att kolla blodtryck och ta massa blod från mig behövde sköterskorna även ta näsprov. Inte det skönaste kan jag ju säga. Det består av en slang de sticker ner i näsan för att spreja ut lite vätska och sen dra in det igen – denna gång följer slem från näsväggen med som man sedan kan testa. Det är en så sjukt obehaglig känsla som ger en kväljningar och tårar i ögonen. Men det är ju för en god anledning så det kan man leva med.

Utöver att det är lite spännande för mig som aldrig är på sjukhus att vara där, och tillfredsställelsen av att delta i en studie som kan öka livskvalitén för småbarn, måste jag säga att träffa sköterskorna på karolinska har varit bland det bästa. Dom har varit super trevliga och är underbara att prata med. Speciellt nu när jag var där efter ett år var det så kul att se dem igen, och se att dom faktiskt känner igen en – de kanske inte minns namnet och exakt vad man gjorde  men man ser att de vet vem man är och att de kommer ihåg saker när man berättar något. Bara det. Ett stort tack till de bästa sköterskorna på KTA.

Det har varit ett spännande år av läkarbesök och näsprov, men det känns som det varit värt obehaget. Inte en stor grej för mig, men en jättestor grej för den familj om 20 år som inte förlorar sitt barn i kikhosta. För varje liv är viktigt ♥

Advertisements