För fyra år sedan var jag i Nepal fösta gången. Jag tror att jag runt den här tiden var kvar i Kathmandu och snart skulle åka till ett flickhem väster ut. För stunden borde jag i ett annat flickhem med 20 underbara flickor mellan nio och tjugo år. Två av dem har jag regelbunden kontakt med och skrev senast till här om dagen. Jag saknar dem och de andra flickorna i huset enormt mycket. Jag bodde med dem i någon månad och de kom att betyda så mycket för mig. Jag växte mycket som person, och jag fick så många fina vänner. Tanken på dom värmer mig fortfarande. De är anledningen till att jag studerar det jag gör, till att jag tror så mycket på utbildning och att man kan vända sitt liv runt om man tror på sig själv och får stödet. Det var precis vad de hade gjort. Från slavar till hårt jobbande studenter, vänner och systrar med så mycket kärlek.

dsc04885-2

Därför gjorde det besöket två år senare så mycket svårare. Att återse dem, speciellt de två flickor jag haft kontakten med var underbart. Alla hade växt så mycket på två år, utvecklat sin engelska så mycket och var fortfarande så glada och genuina. Men så hände det som inte får hända – allt skakade och rasade. Jag minns fortfarande när jag satt ute med en av mina volontär-vänner och marken skakade något enormt, huset svajade med vatten som föll från tanken på taket. Alla sprang ut ur huset, i panik ner för flera trappor och alla stod chockade och visste inte vad som hänt. Sen började siffrorna komma in, 50 döda, 100 döda, 150, 200, 500, 1000, 2000. Och det tog aldrig slut.

Många efterskalv, tårar och panikinfall senare var vi tillbaka i Kathmandu. Mycket var i spillror, hela hus borta, vissa kapade i delar. Men alla jag kände levde, flickorna jag bott med levde. Det var en sån tröst att se dem igen. Och alla var så starka att jag beundrar dem så mycket. Jag kände för att bryta ihop, men de fick oss att fortsätta. Man valde fokusera på att återuppbygga, väggar och liv. Man hjälptes åt, man stod tillsammans och man fokuserade på framtiden. Jag är fortfarande så imponerad av dem, alla flickorna och pojkarna på hemmen. Alla runt omkring.

Idag fortsätter dem imponera, de fortsätter kämpa och ta nya initiativ och göra nya saker. Det finns så mycket styrka hos de här flickorna att jag är så stolt och glad. Och varje gång jag får ett mail av dem, så är jag så glad att dom har fått den chansen. Jag är så glad att dom blivit räddade från sitt liv som slavar, att dom fått chansen att studera, att dom har varandra, och att dem lever. Jag saknar dem enormt, men det bästa är endå att jag fortfarande kan vara stolt över dem och att jag fortfarande har en chans att få träffa dem. Att de finns.

Advertisements