Search

SustainableBelieving

Tag

hållbarhet

Från impulsivitet till medvetenhet: Lärdomar om kroppen min

Jag minns inte dagen jag slutade. Som så många andra, är jag en sådan som först trappade ned för att prova om det fungerade. När jag insåg att det gjorde det, fungerade alltså, blev jag så exalterad att jag råkade slå en helomvändande dubbelvolt…. Och lyckades landa på ansiktet, lite halvt. För att senare svälja min stolthet och ställa mig upp igen. Jag skriver om hur jag insåg att konsumtion och utnyttjande av djur, som vårt samhälle är uppbyggt på, inte var något jag ville bidra till.
Som så många andras väg, var min krokig och stenig, men jag har slutligen funnit någon slags balans och den fortsätter jag att sträva efter i min vardag.
Men vi kan ju börja med att prata om den där faceplanten, som både var själslig och kroppslig.För om en råkar vara en köttätande tonåring med thaiboxningsträningar ca 4-5 gånger i veckan och  en ändrar om sin kost till en vegetarisk variant, så ska det i praktiken inte vara några problem. Med en hyfsad kost där man slänger in diverse mejeriprodukter (kvargberoende för min del) och några ägg här och där krävs det knappt någon förkunskap för tidigare nämnda thaiboxare. Om denne sedan någon månad senare beslutar sig för att gå snäppet längre och bli vegan, så skulle det med en varierad kost inte heller vara ett större problem i sig. I ekvationen kan vi däremot addera att tonåringen varit naiv och inte läst på ordentligt om exakt vilka essentiella nutrienter så som vitaminer, mineraler och proteiner hens kropp behöver, trots att hen i dåläget läste Natur-Natur på gymnasiet och var mycket intresserad av biologi. Vi kan även addera att tonåringen endast levde på ugnsrostade rotgrönsaker, havregrynsgröt och smoothies en längre period, stora portioner också, men i gamla köttätarmått mätt (dvs aaalldeles extrasuperduper för lite).  Motivationen för denna sortens ansvarslösa kosthållning var att det ju ändå var exakt vad alla andra Instagram-veganer lade ut på sina konton, så varför skulle inte hen också kunna leva så.
Som ni kanske redan förutspått slutade detta i ett kroppsligt fiasko för mig.
Orkeslösheten smög sig på mig sakta men säkert. Jag märkte den inte själv till en början, men fick en del kommentarer jag viftade bort. Det var inte förrän den började gå ut ordentligt över träningen som jag tog den på allvar och besökte en läkare. Läkaren berättade efter ett hemoglobinprov att jag hade brist på järn, och ingen liten sådan. Det normala Hb-värdet för en kvinna är 130-170 g/L blod och själv satt man där på sina 69 g/L och undrade varför man mådde skit. Pust. Här hade jag suttit och trott att jag räddade världen med min nya livsstil, medan läkaren berättade att blodtransfusion skulle varit nästa steg om jag varit några år äldre. Tur för mig att jag bara var 16 år och kunde knapra järntabletter för glatta livet. Detta resulterade i att jag faktiskt, till min egen förtvivlan tvingades att se mig själv besegrad, och gick  tillbaka till att vara vegetarian. Jag som hade pratat så öppet om hur bra det gick för mig att vara vegan, utan att egentligen veta ett dyft om vad jag höll på med. Jag hade inte bara skadat min kropp, utan detta hade även gått ut över andra omkring mig. Därför, när jag cirka 7 månader senare började hinta min omgivning om att jag ville bli vegan igen, blev jag inte bemött av de allra gladaste hejaropen om vi säger så.
Jag hade självklart backning av mina nära och kära, men fick samtidigt höra hårda ord som grundade sig i oro. Oro som jag hade byggt upp, och som var helt befogad. Jag menar, jag hade ju misslyckats en gång, varför skulle det inte kunna sluta i samma gamla spår. Var jag inte tillräckligt påläst denna gången, och lät min kropp förtvina, så skulle de inte lyssna på mig längre. De skulle inte tro på mina trötta ord om att jag skulle skärpa mig, som jag så ofta sagt då. Skulle jag leva efter denna livsstilen så skulle jag banne mig ta det seriöst. Ta mig själv och min hälsa seriöst.Och det är här jag är idag. Tar min hälsa seriöst, superseriöst till och med. Vem visste att lite B12, järn och Mitt Val Vegetarian kunde ha en sådan stor inverkan. Sen hjälper det ju himla mycket att jag tagit mig ut rotgrönis-smoothie-gröt-bubblan, och faktiskt äter tillräckligt med näringsrik mat (stora portioner, veganmått mätt denna gången!).

Detta var alltså första delen av min lilla bloggberättelse Från impulsvitet till medvetenhet. Fortsättning följer mina vänner, och då kommer det handla om mina tankar kring hållbarhet. OCH. Varför jag valt att fokusera på just veganismen och se det som mitt största bidrag för att försöka göra denna lilla blågröna sfär till en så trevlig plats som möjligt, för alla inblandade organismer. ❤

Advertisements

Mens och tygbindor

Nu är det dags igen. Jag har en sorts hat-kärlek till mens. Som i ett tidigare hat, men nu mer en sorts kärlek. Mens är något de flesta kvinnor (eller mer korrekt, de med slida för det behöver ju inte ha med vilket kön man har) har, men något man inte pratar om. Men det ignorerar jag lite, så vill du inte höra är det bara att låta bli att läsa.

Så, min nya kärlek för min mens beror till största del på min upptäckt av tygbindor. Jag hittade dem först för något år sedan, men sedan dess har jag skaffat alldeles för många! Och jag kan rekommendera vem som helst att testa dem! De kanske inte är något för dig såklart, men det vet man ju inte om man inte testar. Nu är det ju kul att ha mens – äntligen får jag använda någon av de fina bindorna med sina fina livliga mönster. Och det finns så mycket att välja på! Man blir ju bara glad!

Och det är bara den emotionella biten! De är ju dessutom miljövänligare än vanliga förbrukningsvaror. Här blir det inte massa skräp som man inte heller vet vad det riktigt är. Istället har man något tillverkat med kärlek som man kan använda om och om och om igen. Det är hållbart på alla sätt! Många tänker  på det som något man använder i ”u-länder” för att man inte har råd med förbruknings-bindor. Det kan jag förstå, för visst är det så. Men inte är det ett argument för att själv vara miljövänlig! Det är absolut inget fel på tygbindor utan det är bekvämare och mycket gladare!

Tygbindor är lite extra grymma eftersom man kan göra dem själv och man är lite finurlig. Under hösten hade jag en idé om att börja sälja tygbindor men det är ju inte något man tar upp i ett normalt samtal så det har gått lite segt. LillaJord på facebook om någon är intresserad, men det finns också många mer ställen! Är det någon som är intresserad av att testa ger jag såklart gärna förslag på märken jag gillar – du anar inte hur många det finns! Så våga vara modig, glad och hållbar! Det är verkligen värt det. Dyrare i inköp såklart, men om man inte är något beroende av nya mönster som jag är så har man ganska snart ett tillförlitligt förråd som inte behöver bytas ut på flera år!

Så, nu är det dags att välja vilken skönhet som ska få vara med mig idag. Kanske en räv i trosorna!

 

Create a free website or blog at WordPress.com.

Up ↑

%d bloggers like this: