Search

SustainableBelieving

Tag

måbra

Ett leende om dagen är bra för magen

Att vara positiv och glad är ibland något som känns hundra mil bort. Ibland kanske man bara vill krypa ihop, men vissa dagar kan ett litet leende från någon hjälpa till att föra en lite närmare en slags värme. att le är otroligt kraftfullt – man blir glad av det. Det är till och med en sån där sak man forskar massa på för att det är så otroligt hur mycket vårt eget leende påverkar oss.

Och det påverkar även alla. Så därför, när jag har en bra dag så ler jag när jag kan. Jag säger hej till de jag ser. Till busschauffören, till någon jag möter på vägen och hen i kassan. jag försöker dela med mig av lite energi, och ofta får man ett leende tillbaka. jag tänker att kosmos kommer ge tillbaka med ett leende och ett hej från någon en dag då jag själv inte har det i mig. Att jag genom att sprida lite energi idag, kan få lite energi tillbaka imorgon. Om inte annat har jag kanske gjort någons dag i alla fall lite bättre.

Och då är det värt det.

Nya vinklar och utbilding

I veckan hörde jag en föreläsning från Källbrinkskolan som arbetar med att NPF-säkra sin verksamhet. Det var dels en riktigt bra och engagerande föreläsare, men det var också ett super intressant och praktiskt ämne som gav många tankar och reflektioner. NPF står för neuropsykologiska funktionsvariationer, och innefattar exempelvis ADHD, men även andra variationer. Att säkra skolan har inneburit både att arbete för barn med diagnos och alla barn med olika variationer i hur man lär sig.

Dels fanns det fantastiska praktiska lösningar som skapade fler möjligheter för alla elever att lära sig bättre. Variationer på hur man arbetar: sittande, stående, avsikt eller i samtal. Redskap för koncentration: hörselkåpor, stressbollar och andra kinetiska verktyg. Tydlighet med färg kodat i schema, mappar och böcker. Tillgänglighet av stöd genom ett välkomnande gemensamt rum för extra stöd och arbetsro. Och anpassningar i lärande genom färre prov och läxor, med mer mål och syfte och varierade redovisningsmetoder.

Hur genialiska de praktiska lösningarna än var så fastnade framförallt tankesättet hos mig. Det var inget nytt, men det var samtidigt en wow-känsla i hur det inte är något som får ta främre rummet för lärande.

Enligt föreläsaren handlade allt om förhållningsätt. Här ingår tanken att man utgår från nyfikenhet, anpassning och att lösa problem. Men också att inte ha onödiga regler som inte fyller en funktion: ex. förbud mot kepsar eller tuggummi eftersom de kan bli brytpunkten föl att något inte fungerar. Mår man bättre, eller koncentrerar sig bättre med keps är den välkommen. Man betonade också att det inte finns något som ”hen kan om hen vill”. Att det inte handlar om en brist på vilja hos eleven, utan om en brist på kunskap som man istället behöver fylla.

Jag tyckte alla de var tankar som var värda att upprepa.

Onödiga regler är inget jag tidigare reflekterat över: jag har alltid varit en sådan som accepterar dem och håller mitt huvud lågt. Men med synen att det kanske är det som är själva hindret från att göra ett bra arbete så är det logisk att de ska vara välkomna. Jag koncentrerar mig bättre om jag ritar samtidigt – respektlöst enligt vissa, men det är ju inget som stör och är något som får mig att lyssna bättre – så det borde helt klart vara något jag får göra. Likaså med andra regler: vissa kanske lär sig bättre genom att stå upp, genom att gå några steg, genom att använda stressboll eller med musik i öronen. Det är variationer vi borde tillåta för alla.

Det här om kunskap, inte vilja är också en så viktig sak. Att misslyckande inte kan skyllas på brist av vilja, för det handlar om brist på kunskap. För mig möts detta dock av att man behöver vilja. Jag kommer inte lyckas med något jag inte vill lyckas med. Min vilja är avgörande, för annars lägger jag hinder för mig själv. Det viktiga är dock att kunskapen finns där. Bara vilja räcker inte utan det behövs kunskap och stöd. Så det är kanske mer vilja och kunskap tillsammans som är det magiska receptet. Har jag fått kunskapen jag behöver så kommer jag vilja, klara det och kanske även tycka att det är roligt.

De här sakerna har suttit på mitt huvud de senaste dagarna. Det är som sagt inte något nytt, men det är endå att öppna ett par ögon som ibland är lite små grusiga. För mig betonar det hur vi behöver varandra, hur vi lär av varandra och hur vi kan finnas där för varandra. Att vara vänlig för du vet inte vart den andra kommer ifrån och vad den kämpar med varje dag.

Ohälsa och föväntingar på ohälsa

Som jag nämnt kort tidigare handlar hållbarhet också om sin egen hållbarhet.  Det är något jag inte är så bra på. Mental ohälsa är något som står i vägen där. Jag tycker mental ohälsa är ett bra ord för det – för precis som med fysisk ohälsa är det något man fastnat och besväras av, men som man inte alltid gör något åt. Det kan variera, komma och gå och påverkas av sig själv som väl yttre faktorer.

Jag varierar, ibland känner jag mig bra men ohälsan ligger där och väntar. Och jag har så svårt att göra någonting åt den. För mig finns det två problem som gör att min mentala ohälsa känns värre. Dels, att jag känner en förväntan av att behöva vara duktig, produktiv och ofelbar. Och dels, att de inte känns accepterat att känna sig lite dålig. Det känns som om man ska vara glad, effektiv och duktig, eller verkligen må dåligt. Gärna både och, där man är så mycket overachiever att man går in i väggen eller gör allt som förväntas men mår skit.

För mig känns det som det inte är accepterat att må lite dåligt, eller att ta hand om sig själv. Som om att man inte kan ta det lugnt, för då är man dels inte tillräckligt produktiv och del för fri för att kunna känna av mental ohälsa. Och det är sjukt problematiskt, och på inget sätt hållbart.

Bästa medicinen

Den bästa medicinen mot allt kan ibland vara så enkelt som att träffa eller höra ifrån en särskild person. En som alltid får allt att kännas bra. Jag har en sådan.

Hon alltid får veckan att kännas bättre med en kram och lite häng. Det kommer fåniga bilder under dagen som ger stora leenden och små skratt. Och som får det att värmas från insidan och ut.

Jag tror att vi alla behöver en sådan person. Även om man kanske inte alltid ses, eller alltid har tid eller inte ens alltid kommer överens så tror jag det är helt ovärderligt att alltid ha någon där som får en att bara må bra. Som bara finns där.

Jag är så glad att jag har hittat den personen i mitt liv som gör allt så bra, och jag önskar verkligen en frida på alla.

Blog at WordPress.com.

Up ↑

%d bloggers like this: